Det är tufft nu, riktigt tufft. Här lyser min frånvaro men jag har det lite kämpigt här i Finland. I detta inlägg skrev jag något om "att det är nu det roliga börjar". Jag har ångrat mig - så in i bomben också!
Slutspel är kul på många sätt men fy vilken känslosam bergochdalbana det är. Jag är helt slut (säger hon som inte ens spelar). Just nu är det så mycket känslor - det är lycka, glädje, frustration, ledsamhet, nervositet och de där känslorna tycks aldrig ha ett slut. Vi är inne på sluttampen men jag måste erkänna att jag är ganska färdig med det här och de senaste två veckorna har känts som en evighet, längre än hela säsongen till och med.
Under tiden Nicklas fokuserar på sin hockey och är borta hela tiden försöker jag få vår vardag att gå runt. Jag och Melissa har dessutom åkt på varsin dunderförkylning och det gör det inte roligare precis. Men jag ser ljuset i tunneln - snart, snart framme!
Igår spelade Kärpät finalmatch nummer 5 av 7, tyvärr blev det en svidande förlust. Vi fick några timmar med N imorse innan han ännu en gång åkte iväg för bortamatch. Jag hoppas innerligt att de vinner imorgon för jag orkar inte mer. På riktigt, alla känslor äter upp mig och igår efter matchen gick luften ur mig och tårarna rann längs mina kinder, vilken fantastisk tjej jag är (hej-dåligt-samvete). Som alltid när jag inte mår bra så är Nicklas där, fast det egentligen borde vara jag som tar hand om honom nu i denna situation. Min starka, envisa och fantastiska Nicke!
